min


you


ja


imorse


judgemental asshole


modell

Barapå två dagar nu har jag fått höra av tre olika personer "du borde verkligen bli modell". Vill verkligen inte skryta emd den här texten eller så , folk går på att jag är lång osv . Det är aboslut jättekul att få dem kommentarerna men jag vet faktiskt inte om det skulle vara något för mig . Visst det skulle säkert vara jätteroligt att bli stylad och fotad för olika märken eller kampanjer (jag vet inte) men just nu passar det livet inte alls in i hur jag lever nu.
 
Men ja , när jag var mindre så skickade vi in bilder på mig till stockholmsgruppen men fick ett nej . Och vi säger nu att man tänker på lång sikt och på hur dagens modeller "ska se ut" är det absolut ingenting jag vill utsätta min kropp eller mig själv för . Men vem vet någon gång i framtiden så kanske jag inte har så mycket annat jag vill göra att jag har tid för att testa på det. Men bli jätteglad när jag får frågan om jag är modell och tar det som en stor komplimang. 
 

ed sheeran


dem? det skulle vara vi

" Men du om någon ska ju inte vara avundsjuk på henne hon är ingenting mot dig" Det är dem orden som kommer ut ur din kompis mun när du tillexempel visar din crush nya flickvän eller när du ser din pojkvän eller bästa kompis prata med någon annan tjej/kille som du anser är snyggare, roligare och lite coolare än du. Det är dem orden som känns bra att höra för stunden men som du sen har glömt bort när du tittar åt deras håll igen. Om det jag tänker berätta nu är sant eller inte berättar jag inte , ni får fundera och relatera till det själva.
 
Killen jag har gillat i över ett år men varit för feg för att ta chansen med har skaffat flickvän och inte vem som helst, hon har långt hår , snygg kropp och ett colgate leende. Och hon har numera även honom, hon har honom jag inte längre kan kalla min. Det värsta är inte att dem är tillsammans det värsta är att jag ser henne varje dag, inte som levande person men i huvudet. Och jag kan verkligen inte förstå , han var ju min, han sa ju att det var vi två och nu är det dem , dem två. Jag kan inte längre ringa honom eller knappt ens smsa honom för att det känns fel, tänk om hon skulle se, se mitt namn på hans mobilskärm, mitt namn ringandes . Nej det var bara för mycket, man gör inte så men jag vill ju ända visa att jag kände mig sårad och rent ut sagt helt jävla förstörd. 
 
Det gick månad efter månad och jag följde varenda steg dem tog tillsammans via hennes instagram, okej där överdrev jag igen men jag kollade in på hennes instagram lite då och då för att se om hon lagt ut några bilder på dem. Ordet dem får mig nästan att kräkas, hon och han? Det skulle ju vara jag och han, det skulle vara vi men jag tog inte chansen.. Ju längre tiden gick desto bättre kändes det tillslut, jag slutade kolla hennes instagram och slutade läsa hennes blogg och vips så var det som om hon inte fanns. Och sen en dag kollade jag facebook på morgonen, så som jag gör varje morgon innan jag går upp och äter frukost.. Och då stod det bara där han hade ändrat sin relationsstatus till singel! Lyckligaste morgonen i mitt liv. Jag minns att jag skickade iväg ett "Godmorgon" sms dagen efter och fick ett snabbt svar därefter." Och slutet? Det får ni fundera ut själva

för ett år sedan

Ja jäklar vad dåligt jag mådde då eller nu överdrev jag jag hade min stunder där jag mådde piss. Men samtidigt så brydde jag mig inte riktigt om det då jag hade ett helt ny liv framför mig . Jag hade lämnat tryggheten och alla vänner på Ribbyskolan för att börja själv i en helt ny klass på en helt ny skola , spännande men läskigt . Jag minns att sista veckan innan det var dags för första skoldagen gick jag bara och grubblade på vad jag skulle ha på mig , att jag inte skulle få några vänner och att ingen skulle skratta när man sa något roligt. Dessutom så skulle jag börja på min födelsedag vilket konstigt nog gorde saken bättre trots att ingen skulle sjunga eller säga grattis till mig , då jag inte precis hade tänkt gå runt och skylta med det. 
 
Jag minns första dagen som om den vore igår utan att överdriva nu , jag minns vart jag satt i aulan , vad jag hade på mig , vart jag satt i klassrummet , vad tjejen jag inte tyckte om hade på sig och vad jag pratade med Tessie om på bussen hem. Jag minns även att jag hade bestämt mig för att ha mittbena (bra info) som jag tyckte var så snyggt med aldrig "vågade" byta till i min förra skola. Allt ovanstående var riktigt påfrestande för huvudet och det enda jag fokuserade på var att ge ett bra intryck, att inte uppfattas som dryg och att hitta min typ av människor i klassen .
 
Såhär ett år efter så känns allt mitt oroande och försök att passa in helt patetiskt. Jag vet inte vad eller vem jag försökte vara. Allt det där var bara inte jag . Men jag kan säga att jag trots det är riktigt avundsjuk på alla 97or som ska börja gymnasiet i år , för åherregud så många tjejer och kanske killar som kommer att bete sig precis så som jag gjorde och om det nu är någon som läser det här och ska börja gymnasiet någon av dem kommande veckorna så vill jag bara säga att ni absolut absolut inte ska göra som jag. Utan snälla var bara er själva och jag lovar att ni inte kommer bli ensamma eller mobbade och likande. 
 

du

 

dream on

Som jag har sagt tusen gånger innan så är jag ju världens känslomänniska och kan må dåligt och börja typ gråta när som helst och för ingenting .Vilket hände för såklart 3 sekunder sen . Vaknade tillexempel imorse och mådde hur bra som helst , klädde på mig, sminkade mig och åt frukost inna jag satte mig på cykeln mot bussen och då bara kom det som någon känslosvacka eller något och jag börjaed bara må extremt dåligt, inte fysiskt som att ha ont i kroppen eller vara förskyld utan bara psykiskt må riktigt dåligt. Och nu under den korta tiden då jag har skrivit det här så är jag taggad på träning men fortfarande seg ,trött och mår lite dåligt för något som jag abslout inte har en aning över varför.. Så trött på mig själv typ , oj nej nu börjar jag blir riktigt deppig haha, rundar av här!

denna text.. wow


inte utan dig


det här


bäst jag hört på länge


spill her heart out


känslomänniska

Något som ni om ni följt mig och min blogg ett tag redan visste är att jag är världens känslomänniska och minsta lilla kan ändra mitt humör från toppen till botten . Från att jag ena dagen mår hur bra som helst och känner att mitt liv är underbart , skiftar det sen till nästa morgon då jag utan andledning kan vakna och känna att livet är sämst . Men jag tror dock inte att det är helt ovanligt bland tjejer i min ålder . Men jag tror att man måste bestämma sig för att strunta i det negativa och bara fokusera på dem bra dagarna och på dem stunderna man mår bra . 

emotional breakdown

Jag kommer ihåg att jag en gång fick en fråga vad jag ansåg vara det sämsta med mig själv, jag kommer ihåg att jag inte godkände kommentaren så att den inte syntes på bloggen. Men nu på senaste tiden har jag tänkt väldigt mycket , kanske för mycket på den frågan och kommit på det. Nu låter det som att jag innan har tyckt att jag inte har några dåliga sidor men så är det inte , det har vi ju alla. Men okej vad är det sämsta med mig då? Jo , jag tänker och överanalyserar för mycket hela tiden . Jag kan hålla med om att det inte låter som någon stor grej men det tar upp en väldigt stor del av mitt liv och av min tid. Som idag , jag har gått runt och tänkt på allt , varenda liten sak i mitt liv och jag deppade ihop helt . Men det slog mig sen när jag satt på bussen hem,just nu har jag allt jag någonsin önskat efter i hela mitt liv men samtidigt tror jag inte att jag har insett att allt det här är på riktigt. Jag önskar att någon bara kunde få mig att inse att allt det här fantastiska jag har runt omkring mig faktiskt händer i mitt liv på riktigt. För jag har världens finaste familj , världens underbaraste vänner och världens bästa pojkvän . Men jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att allt bara ska försvinna , att allt bara ska rasa ihop . Och det är just det här jag menar. Varför skulle allt bara rasa ihop , det finns ingen andledning men det är just det jag hela tiden tänker på "tänk om" det skulle hända, "tänk om" jag blir själv igen . Dem två orden är så farliga för mig . Men jag ska ta tag i det nu och jag ska behålla orden men tänka "tänk om " vi skulle göra det här , " tänk om" vi fortfarande känner varandra om tio år. Jag ska få dem orden att bli positiva . Och det är så för mitt eget bästa, för att gå runt och vara orolig och stänga ute folk funkar inte i längden. 
 
Min blogg , jag bestämmer vad som skrivs . Måste få ut det någonstans.

-


sanning


Tidigare inlägg
RSS 2.0